Längesen jag mådde så dåligt som idag. Orken och styrkan är slut just nu.
Har vart på brorsan och hans tjejs gemensamma fest idag. Men tyvärr fick det heller mig på bättre humör... När jag mår som jag gör nu så drar jag mig undan, vill inte prata med nån..vill bara vara ensam och helst dra täcket över huvudet.
Jag och Andreas har grälat så mkt nu på slutet. Han har tjatat om det ena efter det andra hela tiden och nu är botten nådd. Nu mår jag skit!
Men vill påpeka: jag är inte oskyldig heller. Jag blir frustrerad när han håller på så jag säger saker som inte är dem snällaste jämt.
Och ja, jag ville inte kämpa mer för oss nu. Känslorna är borta . Men trots det så betyder han så mkt. Många år tillsammans, med bråk bråk bråk, men även massa kärlek annars hade det inte blivit tre barn tillsammans och 12.5 år heller..
Jag kanske tar svansen mellan benen och tar den lätta vägen ut. Men om det nu är den lätta vägen, varför känns det inte så?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar