Igår blev jag "utbjuden" på fika av min goa granne Anneli. Hon trodde jag behövde det, och det gjorde jag verkligen. Jag fick prata över en kopp kaffe och kaka. Det va så skönt att komma bort för en stund.
En så här gest betyder mer än vad jag kan säga nu..Att nån ville finnas här och kunde förstå vad jag behövde. En sån liten sak betyder så mkt just nu.
Har trott att det va stress... men har försått att det är allt som hänt som gjort att kroppen sagt ifrån. Ångest..som gör att jag inte kan ta ljupa andetag ibland. Luften stannar halvvägs..Jag får ont över bröstet pga av att jag andas fel. Andas med bröstet och axlarna istället för magen.
Det har vart rätt ok idag, men det blev värre nu på kvällen igen..
Jag förstod häromdan att det inte va stress det här berodde på..Vi började prata om ensak som jag hade funderat på..Då brast det...då kom jag på att det är allt som hänt som gjort att kroppen sagt stopp!
Först beskedet om A:s jobb..sen va jag tvungen att gå emot alla mina åsikter, trotsa mina känslor och göra abort. Efter aborten stängde jag av..jag sörjde inte..kände inget..
Det blev nog fel...allt har satt sig som en klump i bröstet nu.. Hoppas det försvinner snart!
Sen är jag orolig över att börja jobba, lämna Jenna och om A ska få jobb.
Allt kommer nu. Jag gråter inte, jag sväljer, så allt stannar kvar i mig..
Därför betyder det lilla så otroligt mkt för mig! Som det Anneli gjorde: Ville fika med mig :-)
Jag vet nu vilka som vill och vågar finnas..Är så glad över er som finns <3
Och lite ledsen över dem som jag trodde skulle finnas här..
Skriver imorgon om besöket på Npu enheten
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar